Socialdemokraterna – missnöjda sedan 1889

Missnöje är en viktig ingrediens inom politiken. Viljan att förändra kommer i mångt och mycket ur ett missnöje. Tittar man på vilka partier som rönt framgångar vid olika tidpunkter kan man se att framgången ofta grundar sig i att man lyckas kanalisera folkets missnöje. Missnöje har varit ett centralt tema i arbetarrörelsens historia, missnöje över att man inte fick rösta, missnöje med att man var tvungen att jobba tio timmar om dagen året runt för skitlöner, missnöje med att man inte kunde leva på sin pension, missnöje med att välståndet var för lågt och missnöje med att vissa hade det mycket bättre än andra. Missnöje räcker dock inte. Man måste också konstruktivt kunna kanalisera detta missnöje i reformer som minskar missnöjet. Detta har traditionellt varit en av socialdemokratins paradgrenar och är nog en stor del av förklarningen till det långa regeringsinnehavet.

Nu verkar det som att det som om något har förändrats och socialdemokratin vinner inte längre val. Kan det vara så att det är vår egen framgång som lagt krokben för oss och att missnöjet tagit slut? Gör mindre missnöje i samhället det politiska spelrummet mindre? Jag tror inte det, vårt samhälle kan alltid bli bättre och i människans natur kollektiva ligger att sträva framåt och uppåt. Vi kommer alltså alltid vara missnöjda. Det snarare så att missnöjet ändrat riktning och tagit nya former. Willy Brandt sa att reformism handlar om att rida på toppen av tidens våg. Man måste kunna fånga upp missnöjets nuvarande uttryck och utforma bra och trovärdiga reformer som löser problemen. Här är de flesta överens om av Socialdemokratin har misslyckats.

Vi måste fråga oss hur vi återigen kan rida toppen av tidens våg. Det verkar råda konsensus kring att vi behöver en politik. Detta är säkert en del av lösningen men det löser inte problemet på lång sikt. Det kan kanske hjälpa oss att klättra upp på vågen igen men det hjälper oss inte att stå kvar och hålla balansen om vågen bryter eller ändrar riktning. För att kunna stå stadigt i framtiden behöver vi ta oss an vår organisation. Det är en sund och öppen organisation som gör det möjligt för oss att se de former som missnöjet tar och utforma de reformer som krävs för att åtgärda dessa problem. För att nå detta måste många frågor ställas och många problem lösas. En central aspekt i detta arbete är dock bristen på missnöje.

Långt regeringsinnehav, maktkoncentration och en förstelnad och byråkratiserad organisation har skapat grupper av personer som sitter och är ganska nöjda med sin situation och position. Denna nöjdhet är förödande då mötet med och förståelsen för missnöjet blir lidande. För en nöjd person blir mötet med missnöjet något som känns jobbigt och kanske till och med destruktivt medan det för en missnöjd person är något som man kan hämta kraft ur. Förändring och nya förslag kan av en nöjd person upplevas som ett hot. Nöjdheten måste därför spolas bort och det konstruktiva missnöjet måste återigen bli den drivande kraften i vår politik.

Jag hoppas att vi nu tar oss an denna diskussion, bygger långsiktigt och ser till att bli Sveriges bästa missnöjesparti. Och förlåt om jag trampade någon på tårna. Någon måste säga sanningen, och då kan det lika gärna vara en 22-åring som kan skylla på ungdomlig radikalitet även om jag har varit myndig i fyra år...