Plattityder och pamfletter!

(Inlägget är tidigare publicerat på min egen blogg)

Med fyra dagar kvar har jag satt mig in ordentligt i handlingar, kriskommissionens rapport parallellt med högar av arbete och umgänge med familjen. Det är inte direkt som att jag lider brist på aktiviteter eller saker att tänka på när utvecklingssamtal ska planeras och debatter ska förberedas.

Inledningsvis kan jag väl egentligen sammanfatta kongresshandlingarna med Marika Lindgren-Åsbrinks ord "ljudet av när partistyrelsen begraver kriskommissionens rapport" Även Johanna Graf skriver tänkvärt om den hejarklacksmentalitet som kan sägas genomsyra kongressmaterialet och partistyrelsens handhavande av kriskommissionens rapport.

Själv nöjer jag mig med att konstatera att handlingarna är 28 sidor "jaha". Tomt, innehållslöst och fullständigt fullplottrat av plattityder. Ytterst få av de delar som faktiskt verkligen blir belysta i kriskommissionens rapport berörs ens mer än ytligt. Med tanken på den stundtals hårda kritiken så är det oerhört märkligt.

Vad som är ännu märkligare är att det i dagsläget verkar som att kongressen är det enda forum som medlemmarna kommer ges möjlighet till delaktighet i arbetet och diskussionen av rapporten. Om ryktet stämmer kommer nämligen det hela, efter kongressen, hänvisas till partistyrelsens arbete. Inget vidare arbete, ingen vidare diskussion utan endast den inre cirkeln kommer få diskutera. I det fallet blir det en produkt för bokhylla och konferensbord snarare än ett levande material för utveckling och nödvändig reflektion i partiet. Man vill ju inte lägga för stort ansvar på partiets högsta beslutande organ...

...eller som den utmärkta Rebella-bloggen uttrycker det:

”Grattis kongressombud, ni får prata en stund och ”inspirera” en arbetsgrupp som tar    fram ett partiprogram som klubbas utan debatt om två och ett halvt år och som ändå inte betyder ett enda dugg för vilken praktisk politik partiet driver. Sen åker ni hem, och vi i partiledningen fortsätter på exakt samma sätt som förr. För vi vet bäst. Fortfarande. Viktiga saker som beslut om politisk färdriktning kan man helt enkelt  inte överlåta till medlemmarna på en kongress.”

Oavsett den (berättigade) kritik som kommer ges och oavsett den berättigade debatt som inte kommer föras i den omfattning som den borde har jag, som den gamla testuggare jag är, förkovrat mig i lite gammal trevlig ideologisk litteratur.

Jag tänker att eftersom vi står inför en kongress där vi faktiskt borde diskutera den socialdemokratiska idén och modellen mer än någonsin tidigare så kan det vara bra att i alla fall räta ut sina egna tankar innan. Jag är inte helt säker på att tankar och idéer kommer vara bärande i den debatten, om det ens blir en debatt om det, men likväl.

Jag har återigen börjat bläddra i ett av den svenska socialdemokratins mer väsentliga debattböcker i idéfrågor; Gunnar Gunnarssons "Socialdemokratiskt idéarv" som egentligen bara är en exposé över de källor som ligger till grund för det socialdemokratiska partiet och den socialdemokratiska visionen. Boken tar upp det mesta från vänsterhegelianism till planhushållning och demokrati. För den som vill förstå den socialdemokratiska idétraditionen bör nog boken ses som ett standardverk och även om den knappast är från igår borde nog en och annan modern socialdemokrat ta och läsa den. Den som inte känner sin historia kan heller inte se sin framtid.

Den andra boken jag åter börjat grotta ner mig i (om än ytligt) är Bo Gustafssons "I övermorgon socialism". Boken i sig är väl mest en uppgörelse med Gustafssons förflutna i marxist-leninistisk rörelse och den biten är i sammanhanget ganska ointressant. Boken tar dock upp viktiga diskussioner om mål och rörelse och reformism som tillsammans med hans diskussion om kapitalismens kris är i högsta grad både intressent och relevant (även om den verklighet och de exempel som Gustafsson utgår ifrån må vara inaktuella). Alla böcker som hanterar kapitalismens kriser borde vara aktuella att läsa, alltid.

Slutligen har jag, återigen, återvänt till en av den moderna socialdemokratins skarpaste hjärnor; Anne-Marie Lindgren. Hennes (och Ingvar Carlssons) pamflett "Vad är socialdemokrati" från 1974. En liten trevlig pamflett som också borde finnas med hos varje ideologiskt intresserad socialdemokrat. Carlsson/Lindgren släppte förvisso en nyare variant på 90-talet, men den är lika tråkig som den gråa färg som pryder omslaget. Mitt råd är att skita i den och läsa den gamla varianten. Då sparar man både tid och möda.

Nämnda duo påpekar att "socialdemokratin vill söka andra vägar än dem som representeras av ...[kommunism och kapitalism]... eftersom vi menar att inget av dem funnit tillfredställande lösningar på problemen om mänsklig frihet, jämlikhet och solidaritet"

Det är där vi borde vara på lördag, mitt i diskussionen om alternativet till kapitalismen och kommunismen, mitt i diskussionen om vad socialdemokrati är. Men lika mycket som vi borde vara där, lika lite tror jag att vi kommer vara där.