Har den som är hungrig och hemlös sig självt att skylla?

Ibland blir jag glad av att höra vissa saker. Ibland blir jag ledsen över att höra andra saker. Ibland blir jag först glad och sedan ledsen över att höra samma saker. Det senare föreligger denna dag och det är också orsaken till varför jag skriver detta inlägg när jag egentligen borde sova.

Katarina Brännström är moderat riksdagsledamot för Kronobergs län och skriver på sin blogg om hemlösheten och vem som är fattig. Jag håller helt med om hennes argumentation om de olika definitionerna av ”fattigdom” som finns i vår värld, och det är ofta ett sådant ord, i likhet med ordet ”demokrati” som ofta utsätts för så kallat conceptual stretching, där samma ord kan ha olika innebörd beroende på vad det är man mäter. Det är dock inte detta som fått mig att reagera på blogginlägget.

Min reaktion föranligger av hennes slutsats att ”I Sverige kan alla äta sig mätta och ha tak över huvudet, med vårt socialförsäkringssystem. Men visst finns det de som inte har detta, många gånger av egen förskyllan.”

Det är roligt att Brännström hyllar det socialförsäkringssystem som Socialdemokraterna har implementerat i vårt välfärdssamhället (för vi vet vad Moderaterna röstade i de här frågorna – gör ni det inte; se det här). Dock är det oroväckande att vi har en offentlig företrädare som anser att hemlösa har sig själva att skylla. Jag är av en annan åsikt.

Jag säger inte att det finns en monokausal orsak till hemlösheten. Då hade vi kunnat åtgärda problemet. Problemet är betydligt mer komplext än så. Statistik från Socialstyrelsens utvärdering (1999) av hemlösa i Sverige visar att minst 70 % av de hemlösa har missbruksproblem, 35 % har psykiska problem och 25 % har både missbruksproblem och psykiska problem.

För det första; jag är inte av den åsikten att missbruksproblem går att belasta den enskilde, eller närstående för, av den anledningen att det är definierat som en sjukdom. Sjukdomar är inte möjligt att skuldbelägga, varsesig sjukdomen heter alkoholism, cancer eller förkylning även om termen "sjukdom" är svårdefinierat precis som "fattigdom". Även psykiska problem klassas med största sannolikhet också som en sjukdom. Och därmed har vi genast konstaterat att majoriteten av de hemlösa INTE har sig själv att skylla på, då jag, utan att ha några siffror på det, tror att den främsta bakomliggande orsaken till hemlösheten ligger i ovanstående problem. Lever man att liv med missbruk kan man inte upprätthålla en normal livsstil varesig man heter Svensson eller Af Gyllenstål i efternamn. Drog- eller alkoholmissbrukaren kan i längden inte sköta ett arbete och det i sin tur leder till att de inte kan betala räkningar. Familjesituation blir också ett problem för familjen, som inte kan fungera normalt – en annan klassad sjukdom kallad medberoende.

Samtidigt tror jag också att arbetslöshet, ökade boendekostnader och försämringar i välfärdssystemet som genomförts i form av försämrad a-kassa mm. under den borgerliga regeringen är strukturella faktorer som ökar risken för hemlöshet bland ekonomiskt svaga grupper i samhället. Brist på pengar och oron att bli hemlös gör att många går den farliga vägen och hamnar i missbruk. Ett stort problem hos de som en gång blivit vräkta på grund av ekonomiska problem är att senare få igen en lägenhet, och människor som tvingas leva med extremt osäkra och instabila bostadsförhållanden under en längre period har också begränsade möjligheter att få och behålla ett arbete. Detta beror INTE på individen självt utan på det system som råder i samhället idag. Därför kan inte individen lastas, eftersom rätten till en andra chans i det Sverige som Brännström och hennes parti vill se, inte ska finnas.