Eget sparande ger bättre välfärd?

Igår presenterades KD:s valaffischer prydda med Göran Hägglund i kamp med olika djur och parollen "För ett mänskligare Sverige". Inte för att jag tycker att Hägglund ser speciellt mänsklig ut och vill sprida Nya Testamentets kärleksbudskap, utan verkar mer vilja sprida lite av den gamla testamentliga aggressiviteten, men hur som haver har mitt intresse mest fallit på den valaffisch som säger "Eget sparande är också välfärd!"

Den efterföljande texten börjar så här: "Utan en en fungerande ekonomi är det svårt att känna sig trygg. Bara den som aldrig har haft tomt i hushållskassan skulle kunna hävda något annat. Mindre pengar betyder mindre trygghet, därför säger vi nej till höjd skatt."

Problemet är att det inte alls hänger ihop med rubriken; att eget sparande också är välfärd.

Att mindre pengar leder till mindre trygghet håller jag med om, men leder lägre skatter, och därmed, får man förmoda, lägre statliga utgifter i form av kostnader för sjukvård och socialförsäkringar, till ökad trygghet? Det är inte alls säkert.

För det första: sänkt skatt leder till mer pengar, och mer trygghet till de som har en fungerande ekonomi. Sänkt skatt, tillsammans med sänkta ersättningsnivåer i socialförsäkringssystemen, leder däremot till mindre pengar, och mindre trygghet till de som inte har en fungerande ekonomi. Det vill säga de som redan från början har mindre trygghet. Kd förespråkar alltså mer trygghet till de som har, mindre till de som inte har.

För mig låter det här som absurd idé. Men jag är ju inte heller kristdemokrat (även om jag är kristen). Däremot har jag läst så pass många högskolepoäng i nationalekonomi att jag även utifrån den kategoriseringen också tycker att det är en absurd idé.

Teorin om avtagande marginalnytta är grundläggande inom ekonomin. Ju mer pengar man redan har, desto mindre skillnad gör en tusenlapp extra. En tusenlapp mer för den som redan har mycket pengar ökar bara tryggheten marginellt medan en tusenlapp extra för den som har väldigt lite trygghet kan göra enorm skillnad. Sänkt skatt ökar alltså inte den totala tryggheten i landet, snarare tvärtom.

För det andra handlar trygghet bland annat om riskspridning, en annan grundläggande idé inom ekonomin. Om vi antar att verklighetens folk är riskaverta, det vill säga ogillar för stora risker, är det bättre att sprida ut riskerna på många än att låta enskilda bära hela risken och ta de fullständiga konsekvenserna av ett misslyckande. Därför har vi aktiebolag, som sprider ut ägandet, och därmed riskerna, på många. Därför tecknar vi brandförsäkringar för hus och lösöre. Därför har vi ett socialförsäkringssystem.

Trygghet handlar om att kunna hantera oförutsägbara händelser, till exempel sjukdom, olyckor eller arbetslöshet. För att kunna göra det kan man, som KD vill, spara pengar själv. Problemet är att det är ineffektivt. Jämför med vanliga försäkringar. För att känna mig trygg vill jag veta att om mitt hus brinner ner ska jag kunna köpa ett nytt ställe att bo på. För att kunna vara säker på det har jag två alternativ. Antingen betalar jag en liten summa då och då till ett försäkringsbolag och eftersom många betalar in men bara några få olyckliga blir av med husen kan vi alla vara med och betala lite grann men den som förlorar sitt hus får möjlighet att köpa ett nytt. Eller så väljer jag att spara ihop så mycket som ett hus kostar och har pengarna på mitt egna bankkonto. Fast då måste jag såklart spara jättemycket pengar som jag inte kan använda till något annat.

Man kan alltså öka sin trygghet lika mycket antingen genom att spara lite om man gör det gemensamt, eller genom att spara mycket om man gör det själv. Antingen minskar man sin konsumtion lite, eller mycket, för att uppnå samma sak.

Och likadant fungerar givetvis skatter och socialförsäkringar. KD får gärna förespråka skattesänkningar och visst leder de till en ökad trygghet för en del. Men skattesänkningar ökar inte tryggheten i samhället i stort. Tvärtom.