Utåtriktade aktiviteter i form av dörrknackning och torgmöten i bland annat Uddevalla, Trollhättan och Göteborg varvades med seminarium om allt från socialdemokratisk ekonomisk politik till hur vi bemöter såväl Sverigedemokraterna som Alliansen för att sedan avslutas med ett gigantiskt tåg med alla 1500 deltagare plus alla personal gick igenom hela Strömstad till den konsertplats där Timbaktu, Miss Li och inte minst vår partiledare väntade på att underhålla oss.
Kronobergsdelegationen stod för vinst i tältpimpningstävlingen mellan alla distrikt i Sverige, där vår gigantiska jordgubbsmaskot tillsammans med alla delegater sjöng våra finfina delegationslåtar till den milda grad att en av domarna började gråta (dock vet vi fortfarande inte om det var glädje- eller förtvivlandetårar). Kronobergsgänget kommer att utgöra en bra grundstomme i byggandet av Möjligheternas Kronoberg långt in i framtiden.
Dock har det primitiva levandet under en vecka fått mig att fundera på det här med ett välfärdssamhälle där vi alla bygger något tillsammans varesig det är en underbar stämning i en tillfällig delegation som lever primitivt under en begränsad tid, eller ett jämlikt och solidariskt Sverige där alla ger efter förmåga och tar emot efter behov.
Jag tror inte att lycka går att köpa för pengar – jag tror inte att det råder en korrelation mellan lycka och inkomst, men jag tror däremot att det är viktigt att ha en stabil, god ekonomi för att känna sig lycklig. I ett Möjligheternas Sverige vill jag att alla, oavsett sysselsättning, ska ha en sådan god ekonomi att de kan känna sig så lyckliga som jag har fått göra under veckan även om jag inte har bott i ett slott, men jag har ändå fått ta emot så mycket kamratskap, torra strumpor, mat när jag inte har velat gå upp ur sovsäcken, kramar när jag är påväg att ge upp och sätta mig på första bästa tåget tillbaka till Växjö, att jag ändå har lyckats överleva (och ja, jag är stolt över denna bedrift då jag absolut INTE är någon campingmänniska). Och jag har gett tillbaka när andra vänner har balanserat på gränsen att ge upp. Vi har givit och tagit – även till de som vi inte känner precis som i ett progressivt skattesystem. Det vi har haft mycket av – skratt, kramar och inte minst Arbetarekommunen i Växjös godispåsar vi fick vid avfärden mot Strömstad – det har vi delat med oss till de vi inte känner när de har varit nära att kollapsa precis som i ett progressivt skattesystem. Vi har alltså alla gett efter förmåga och tagit emot efter behov även om det inte nödvändigtvis har varit i form av finansiella medel.
Jag tror inte att man är lycklig om man ständigt behöver oroa sig för att pengarna inte ska räcka till hyran, till mat på bordet eller till barnens kläder och detta går ut över de man älskar. Men har vi ett system som möjliggör ett socialt skyddsnät som är så pass intakt att du inte riskerar att ramla igenom de stora hål som Alliansens politik under fyra år har skapat med försämringar i sjukförsäkringen med mera – då blir du också lyckligare och kan uppskatta de människor du har omkring dig och du blir därmed lyckligare. Och är du lycklig tror jag också att du blir mer produktiv i vardagen – något som i sig gynnar samhällsekonomin.
Jag är glad över att vara hemma i min lägenhet och sova i min egen säng efter sju nätter i ett fuktig tält. Jag är glad över att det inte är min vardag till skillnad från alltför många i vårt land. Men jag saknar redan mina kamrater i Kronobergsdelegationen när jag sitter här och tittar på en massa fotografier på alla. Jag ser fram emot en valrörelse där vi kan dra nytta av allt vi har upplevt under veckan för har vi den stämningen och den energin vi har haft – då blir vi svårslagna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar