Sjukdomen i det svenska samhället

Sverigedemokraterna är, anser jag, ett ganska viktigt symptom på en sjukdom i det svenska samhället som inte längre får ignoreras.

Jag har länge sagt att SD är en naturlig följd av borgerlig politik. Att jag uttryckt mig så har givetvis gjort att jag fått en del skäll. Så kan jag väl ändå inte säga? Nu gäller det att arbeta tillsammans för demokratiska värderingar över blockgränserna mot främlingsfientliga element i politiken, eller hur? Det skulle ju vara synnerligen fult och oansvarsfullt av mig att försöka göra partipolitiska poäng av den här katastrofen, fick jag höra.

Det skulle det såklart, om jag hade sagt det jag sa av populistiska skäl. Men det gör jag inte. Jag är nämligen socialdemokrat, demokratiska socialist och vid tillfällen en någorlunda social demokrat. Och eftersom jag är socialdemokrat så kan jag se att problemet är ett strukturellt problem som löper genom hela samhället. Som socialdemokrat, demokratiska socialist, så har jag möjlighet att använda mig av ett par glasögon för att analysera vad som händer i samhället som de borgerliga inte har.

Det svenska samhället är uppbyggt som ett generellt välfärdssamhälle, ett samhälle där vi söker utjämna inkomstklyftor och skapa jämlikhet genom att ge alla medborgare en stor trygghet och lika villkor. Det är lättare sagt än gjort, men i Sverige har vi ändå lyckats relativt bra med att bygga upp ett sådant generellt välfärdssamhälle de senaste hundra åren.

Anledningen till att vi lyckats med det kan sammanfattas ganska enkelt med orden: vi har litat på varandra. Det vi har gjort i Sverige är nämligen att tillsammans bygga upp ett system där den starke hjälper den svage per automatik. Vi har byggt ett samhälle där den som behöver får det stöd den behöver, och sedan, när den inte behöver stöd mer betalar tillbaka och hjälper andra som behöver stöd. Det handlar om den fria sjukvården, den avgiftsfria skolan, arbetslöshetsförsäkringarna, socialbidragen och omsorg i livets alla skeden.

Vi kom överens om ett antal spelregler, och vi blev oerhört framgångsrika eftersom vi kände oss trygga med att alla följde spelreglerna. Vi kunde tycka att saker var skit, att staten la sig i för mycket, att grannen var en idiot, att skatterna var för höga eller att vi borde satsa på andra saker än vi gjorde för tillfället. Men vi litade på systemet.

Vi litade på att samhällets institutioner gjorde det de skulle – även om vissa av oss tyckte att skatterna var för höga eller att i minsann inte borde satsa på det ena eller det andra. Men så kom den borgerliga renässansen med Thatcher och Reagan i spetsen tillslut krypande över haven till Sverige också.

Den borgerliga politiken växte sig stark, och den gjorde det genom att propagera för att vi inte skulle lita på varandra – och vi skulle absolut inte lita på samhällets institutioner. Samhällets institutioner, inklusive vård och skola, var inkompetenta, byråkratiska och eftersatta. Bilden av ett enormt maskineri som var ute efter att krossa den lilla människans frihet målades upp också här.

Men det är inte bara försäkringskassan och offentligt ägda sjukhus som var problemet, för det hade väl varit sin sak – effektivare förvaltning kan man alltid eftersträva. Det stora problemet, och grunden till Sverigedemokraternas intåg i riksdagen är ju att retoriken de borgeliga förde, och fortfarande för – går ut på att vi ska passa oss för våra medmänniskor. De kan nämligen vara fuskare.

Just det som utgjorde grunden för moderaternas valvinst 2006 har det tryckts på från borgerligt håll väldigt länge. Andra människor utnyttjar systemet, andra människor fuskar, andra människor lever gott på dina skattepengar. Lita inte på systemet, för folk utnyttjar det!

Så krossar man samtidigt hela den svenska modellen och öppnar dörren på vid gavel för främlingsfientliga element i det svenska samhället.

Sverigedemokraterna ser jag framförallt som ett symptom på bristande tillit mellan människorna i det svenska samhället. Att just gruppen invandrare är de som utpekas är i sig bara en bisak – rasism finns alltid som en fara eftersom människor alltid är rädda för det de inte känner till, och det är traumatiskt när olika kulturer möts.

Men anledningen till att det nu håller på att bli så långt mycket värre än det behöver vara är därför att borgerligheten i årtionden trummat in sitt budskap om att vi inte ska våga lita på vare sig varandra eller samhället. Globaliseringen och framväxten av det mångkulturella samhället är ingen lätt sak att hantera, men vi hade långt mycket bättre möjligheter att klara av det på ett bra sätt i Sverige, om vi inte hade hetsats mot varandra som vi blivit.

Det är fruktansvärt lätt att rasera, och oändligt mycket svårare att bygga upp. Men nu, idag så måste de av oss som vill bygga ett jämlikt, tolerant och hållbart samhälle tillsammans inse faktum. Vi kommer aldrig någonsin att kunna åstadkomma någon förändring om vi inte ser till att skapa den tillit som behövs för att människor ska kunna leva och åstadkomma saker tillsammans.

Sjukdomen är rädsla och brist på tillit. Vem har botemedlet?