Mörkret sprider sig - av Anna Fransson

Ibland misströstar jag i hoppet om en bättre värld i ett Sverige där mörkret och kylan breder ut sig. Ofta undrar jag vart vi är på väg. För mig är hoppet om en bättre värld där människor hjälps åt med livets vedermödor, där alla får äta sig mätta och där ingen är för mer än någon annan en ledstjärna i mitt dagliga arbete som socialdemokratiskt landstingsråd i Kronoberg.

Jag misströstar när jag ser att 24 % av våra ungdomar är arbetslösa, och då räknas inte ens de som har ett jobb med en timma fast tid i veckan. Det är bara 10 % av ungdomarna som har heltidsjobb! Ungdomar idag är som daglönarna förr i tiden. Man ska stå med mössan i hand och hoppas att man ska få ett SMS på morgonen om att just den dagen få jobba några timmar. Hur ska de här ungdomarna kunna flytta hemifrån och bilda familj? Vad har de för framtidstro? Är det konstigt att frustrationen växer och hatbrotten ökar?

Jag misströstar när jag ser att alla inte får samma vård i Sverige idag. Vi vet att de som har bättre utbildning och högre inkomst får bättre behandling och mediciner än de med låg inkomst och utbildning.

Vi vet att de som tjänar mest har dubbelt så hög överlevnad i bröstcancer än de som tjänar minst. Alla partier i landstingsfullmäktige säger att de vill ha en jämlik sjukvård. Trots detta vill man inte göra mammografiundersökningarna billigare. När jag föreslagit att undersökningen ska ingå i högkostnadsskyddet för att utjämna skillnaderna, får jag följande svar: ”I Kronoberg har vi faktiskt 80 % täckning vid mammografiundersökningarna – och det är ju bäst i landet.”  Då undrar jag hur de borgerliga företrädarna ser på jämlik sjukvård. Spelar inte de 20 % som avstår undersökningens liv någon roll? Jag tycker att om en enda person avstår från mammografiundersökningen för att hon inte har råd, så är det en för mycket!

Jag misströstar när jag ser att många av dem som hamnat långt från arbetsmarknaden i moderaternas Sverige tvingas sälja hus och hem för att få försörjningsstöd när de blivit utförsäkrade från A-kassan eller sjukförsäkringen. Allt för att vi andra skulle få sänkt skatt.

Är det så att svenskarna har glömt allt vad solidaritet och omtanke om sin nästa betyder? Är det verkligen så att vi hellre köper en platt-TV till, istället för att betala lite mer till det som alla behöver – vården och skolan? Är det verkligen så att vi känner oss bättre om grannens barn inte får den läxhjälp de behöver, om bara jag kan köpa det till mina barn? Är det verkligen så att vi känner oss rikare i ett samhälle där gamla moster Agnes inte får hjälp att gå ut och ta en promenad?  Kan det vara detta Sverige som svenskarna önskade sig när man röstade på moderaterna i förra valet?

Jag tror faktiskt inte det. Jag tror att vi fortfarande vill att alla ska ha samma möjligheter att utveckla sig själv på sin nivå. Att alla ska ha den välfärd man behöver för att färdas väl genom livets olika skiften. Snart är det dags för julljusen. Snart är det dags för val i Sverige igen. Jag tror att det finns hopp om ett varmare och ljusare Sverige!

Anna Fransson (s)

Landstingsråd